Veckans värsta - Julia

Haha, idag fick jag ett paket från en okänd avsändare med ett depend nagellack i.
I paketet låg det även en lapp där det stod Tack för din hjälp... osv med vänliga hälsningar Redaktionen på Julia.
Jag bara, va? Sen kom jag på att för jäättelänge sedan skickade jag in en pinsam händelse till Julia, strax efter jag och min syrra tittat igenom pinsamheter i hennes gamla Julia-tidningar.
Jag delade med mig av en pinsamhet och när vi nu ikväll letade i Stinas nyaste Julia tidningar fanns min med som Veckans värsta i nummer 21.
Hade ärligt talat glömt bort att jag skickat in pinsamheten eftersom jag gjorde det mest på skoj, och på brist på nånting att göra XD

Här är i alla fall min insändare:

Skräcknovellen Livet är en gåva

Livet är en gåva
Vägen är lång. Vägen är mörk. Det finns inget ljus bortom den. Vinden blåser i medvind. Vinden blåser kallt.
Skrämmande fort kastas jag in i mörkret. In i mörkret – bort från ljuset och värmen. Tiden verkar aldrig ta slut. Fast i ett evigt mörker utan framtid. Jag hör ett skrik. En flickas skrik. Flickan skriker något som är svårt att uppfatta bakom hennes rädda och söndergråtna röst. Men budskapet är klart. Flickan behöver hjälp. Flickan utsätts för något hemskt. Rösten är väldigt välbekant och hjärtat hoppar över ett slag då jag hör vems läppar den tillhör. Förtvivlat försöker jag vända mig om och med all min kraft försöker jag springa bort från vägen, bort från mörkret. Men vinden vill inte som jag. Den vill att jag ska fortsätta springa men åt motsatt håll som jag vill. Gråtande och skrikande försöker jag ta mig till flickan. Men vinden ger inte efter. Den piskar en förfärligt hårt stöt mot mig och fäller ner mig till marken. Jag hör flickans skrik domna bortom mina öron och flämtar efter andan.
Kallsvettig vaknar jag upp ur min mardröm. Thyra hade aldrig blivit skadad, inget hade hänt henne.
Jag kryper ihop under täcket och försöker intensivt tränga bort drömmen, försöka somna om. Men jag är fortfarande så uppskakad att jag inte vågar släcka lampan. Min blick går snabbt till den svarta väggklockan nära dörren. Nästan fem i fem på morgonen. Jag måste verkligen försöka somna om.
I en kvart ligger jag där i min säng och tänker bara på Thyra. Skriet i drömmen lät så verkligt. Men jag måste försöka sluta inbilla mig. Thyra mår bra. Thyra är okej. Jag hör den stora klockan i vardagsrummet på undervåningen slå fem. Fem långa melodiska slag. Med ett omedvetet initiativ sätter jag mig upp i sängen och går raka vägen mot badrummet. På vägen dit lyckas jag snubbla på en tröskel och ramlar handstupa på golvet. Jag svor till och reser mig upp, lite för snabbt. Huvudet krockar i en hylla full med böcker som ramlar ner rakt på mina tår. Jag struntar i smärtan i min vänstra lilltå och går med bestämda men försiktiga steg vidare till badrummet. Mina fingrar letar febrilt efter lampknappen men utan resultat. Sömnigt gnuggar jag mig i ögonen och letar igen. Den här gången hittar jag knappen.
Spegelbilden som möter mig skrämmer mig. Den är inte bara yrvaken. Ögonen är blodsprängda och mascaran som jag glömt tvätta bort kvällen innan är markerad med stora, suddiga, svarta fläckar på ansiktspartiet mellan ögonen och nästippen. Jag sätter på vattenkranen och låter det kalla vattnet stå och rinna för att bli så kallt som möjligt. Sedan kupar jag händerna till en skål och fyller den med vatten. Vattnet är på gränsen till för kallt när det träffar mitt ansikte, men det är skönt och jag kan genast tänka klarare.
Kvällen innan hade varit halloween. Eller som många kallar det; Alla helgona afton. Festen vi skulle till var hemma hos Vira, eller rikemans Vira som hon även tragiskt nog kallades. Viras familj ägde den stora herrgården som ligger en bit utanför stan, en typisk stor, vit, lite spöklik villa. Inte en granne i närheten, i alla fall inte inom 2 kilometer. Hennes föräldrar hade låtit henne ha föräldrafritt hemma, vilket såklart var ett måste för en fest. Alltså en perfekt plats för just en halloween maskerad.
Vira hade fixat allt som hör till en riktig halloweenfest, en sådan där man ser i amerikanska filmer. Massor av läskig musik, så mycket bål och snacks att det skulle räcka och bli över, flera sorters häftiga ljuseffekter och hon hade till och med hyrt in någon sorts spågumma till det hela. Och då menar jag en riktig spågumma, en rynkig liten gumma med sjal och löst sittande klänning i massor av mönster och färger som dessutom hade en spåkula och spåkort med sig.
”Vad löjligt, liite överdrivet kanske?” sa jag till Thyra och skrattade. Hon tittade allvarligt på mig med sina klargrå ögon, genom sin något slampiga kattdräkt.
”Tror inte du på sånt eller? Kom vi går och testar!” Sa Thyra glatt och drog med mig bort till det lilla tältet där spågumman höll till. Jag himlade med ögonen och påpekade gång på gång att jag inte trodde på sådant trams men med en viss övertalning fick Thyra mig att bli spådd i alla fall.
Spågumman svepte med ena handen över spåkulan och drog tre slumpvist valda kort ur kortleken hon hade framför sig.
”Det kommer att inträffa saker som du aldrig kunnat drömma om, någon du älskar kommer råka illa ut och du slösar allt för mycket tid på att ta saker och ting för givet. Tänk om! Du måste hindra allt innan det är försent.” Min spådom rörde mig inte speciellt mycket. Det var ju trots allt bara ett gammalt party trick.

Kvällen fortsatte som vanligt och Thyra och jag fyllde på våra glas med bål så många gånger att vi tappade räkningen.
Spegelbilden glor tillbaka på mig med de där grå ögonen. Nu ser jag i alla fall vid liv ut. Det hade blivit en sen natt och mitt huvud värker så att jag blir yr. Vi borde inte ha druckit så mycket igår, tänkte jag för mig själv medan jag tittade på klockan. Halv sex.
Någon rycker plötsligt i handtaget och jag rycker till. Men ryckandet slutar snabbt och jag hör små springande ljud som leder bort. En dörr öppnas och följt av det hör jag ett kräkljud. Det äcklar mig och samtidigt dundrar det till i huvudet och snart ligger jag själv framstupa över toaletten.
”Är du okej?” frågar en röst bakom mig. Hon böjer sig ner och håller undan mitt hår från toaletten. Ett gäspande ljud hörs bakifrån mig och jag känner efter i magen. Sedan reser jag mig sakta upp och trycker ner spolningsknappen. Thyra släpper mitt hår och jag tar fram min plastmugg från badrumsskåpet. Efter att ha sköljt munnen en gång och druckit två muggar vatten känner jag knappt någon smak i munnen längre.
”Det blev lite för mycket dricka för oss båda igår, blev det inte. Jag har så jävla ont i huvudet” Thyra tar sig för pannan och jag ser förskräckt hur en skugga bakom henne griper tag runt hennes hals i ett strypgrepp. Thyra skriker inte och en sekund tvekar jag, men inte mer än så. Jag skriker och slår mot skuggan men träffar väggen bakom, ramlar till och när jag öppnar ögonen igen konstaterar jag två saker. Ett, skuggan är borta. Två, Thyra tittar på mig med en rädd blick. Men hon var inte rädd för skuggan, insåg jag väldigt snabbt, utan rädd för mig. Rädd för hur jag hade burit mig åt.
På morgonen vid frukostbordet är det en kuslig stämning. Mamma är på dåligt humör. Inte så konstigt med tanke på hur sen vi kom hem igår. Thyra säger ingenting. Hon sitter och stirrar ner i bordet. Ingen frukost äter hon heller. Inte undra på att hon är så smal. Jag själv är så rädd att jag knappt kan andas.
Jag drömde en liknande mardröm även när jag gått och lagt mig nästa gång. Thyra, hon blev överfallen av skuggan jag sett tidigare i morse. Men den här gången hade skuggan kniv och den här gången såg Thyra den. Hon var instängd i ett rum och kunde inte fly från något håll. Jag stod på andra sidan ett fönster och kunde inte komma in. Jag försökte krossa glaset men det fungerade inte. Det var bara min hand som fick lida, höger handen blev uppskrapad på sidan, fråga mig inte hur det gick till.
När jag vaknade hade jag torkat blod och skrapsår på högra handen.
Mamma reser sig från köksbordet och mumlar att jag får duka av efter mig sedan. När bara jag och Thyra sitter där vid matbordet blir det ännu mer spänning i luften. Det känns som om det går att skära i den med kniv, så tjock är den. Thyra tittar upp på mig då och då som att försäkra sig om att jag fortfarande andades.
”Vi tar väl en fika på stan, idag va? En kopp kaffe med mjölk brukar vara den bästa kuren.” hon tittar inte upp när hon säger det. Det tar några sekunder innan jag fattar att det är bakfyllan hon syftar på, att det är huvudvärken som kaffet är bra till och inte min dumma galenskap. Att se skuggor som inte finns kan ju knappast vara normalt. Alla drömmer ju mardrömmar ibland, jag kanske gick i sömnen? Tänkte jag tyst.
”Kan du svara då eller?!” Thyra låter både irriterad och trött. Jag nickar och harklar mig.
”Ja, då det hjälper nog” säger jag ganska tyst. Lite generad över vad som hänt i morse.
”Sa du något älskling?” ropar mamma från vardagsrummet. Både Thyra och jag ropar ett nej till svar.
”Bra vi ses vid EH klockan tre” Thyra reser sig upp och svär till för att det gör så ont i huvudet, gissar jag. Hon skjuter in stolen efter sig och går mot badrummet.
Klockan fem över tre sitter jag på caféet. Jag har paxat fönsterplatserna i hörnet. Thyra har inte kommit än. Min mobil ringer ljudligt från väskan. Det står Thyra på displayen. Jag svarar med min vanligt tillgjorda röst.
”Ty var är du någonstans, hon är fem över tre.” Det låter ingenting från telefonen, bara brus. Jag kan urskilja ett flåsande och ett brak i andra änden.
”Hallå, hallå?!” Inget svar. Förskräckt lägger jag på luren och ska precis resa mig upp och gå när jag ser en glad Thyra komma in genom ytterdörren. Hon ler och rusar genast fram till mig.
”Förlåt att jag är sen, men bussen jag satt på krånglade.” Jag kan inte prata. Orden i mig har tagigt slut.
”Men, meen! Vad hände? Fattar du hur orolig jag blev! ” när jag väl får fram orden kommer de snabbt och med en stark anklagande ton dessutom. Jag letar efter det senaste samtalet i mobilen men det är från mamma, och det pratades igår, innan festen. Jag fattar inte vad som händer. Alla i cafét sitter och stirrar på oss.
”Du ringde! Nyss… och det var brus och sen var det som om något ramlade i marken!” jag lät förskräckt det visste jag, men det var ingenting emot det jag kände mig.
”Det gjorde jag visst inte, sluta fåna dig. Du vill ha det vanliga va? En latte och en muffin. Jag går och beställer nu.” Jag går igenom det hon säger två gånger för att vara säker på vad hon sagt. Hon.hade.inte.ringt. Men det är ologiskt, omöjligt, ofattbart! Jag såg ju att hon ringde. Det syntes tydligt på displayen.
På vägen hem kommer skuggan tillbaka. Den går bredvid Thyra, med ett fast grepp runt hennes handled. Jag iakttar den för att vara säker på att den inte utgör något hot mot henne. Men skuggan blir allt tydligare. Thyra slutar prata med mig. Vi går där längs butikerna i stan helt tysta. Hennes blick är tom och riktad framåt. Det är bara benen som rör sig i takt med mina egna. Inte ens hennes hår blåser villt i vinden som alla andras. Det är inte normalt. Spänningen i luften är inte heller som den ska.
Vi går över övergångstället när det blir grön gubbe. Sedan händer allt väldigt snabbt. Thyra stannar mitt i vägen. Jag står på andra sidan gatan och ropar på henne. Hennes blick är lika tom som innan. Plötsligt blir det grönt för bilarna och Thyra står fortfarande på gatan. Flera bilar kör rakt igenom henne, ja det är sant, de kör igenom henne! Ett svagt leende på Thyras läppar och sedan vänder hon om. Hon vänder sig och går bortåt. Vinden blåser för fullt men Thyras kropp reagerar inte på det. När jag rusar efter henne så har hon tynat bort. Thyra är borta, på riktigt.
När jag kommer hem har jag nästan inga tårar kvar att gråta. Mamma kommer fram till mig. Hon kramar mig hårt. Den varma famnen lyckas på något sätt lugna ner mig lite.
”Älskling, vad är det som har hänt?” frågar mamma och börjar gråta hon också.
”Thyra..är…borta” snyftar jag fram och trycker ansiktet mot mammas bröst.
”Jag vet, det känns hårt, men vi måste gå vidare gumman. Allt känns svårt men du, vi har varandra” säger mamma som om hon redan vet om Thyras försvinnande. Det är inte möjligt.
”Hur visste du?! Thyra är borta mamma! Hon kommer kanske aldrig tillbaka” skriker jag mot henne.
”Sofie! Titta på mig, Thyra är död. Hon dog för flera år sedan. Hon kommer inte tillbaka.” Mamma försöker låta stadig på rösten men misslyckas. Sakta men säkert går orden upp för mig. Thyra.Är.Död.
Jag rusar in på mitt rum och rotar i skrivbordslådan. Ett svagt minne av ett tal på en begravning slår mig. En begravning som jag inte trodde var Thyras. När jag hittar lappen ser jag att det var just det den var. Talets ord svider i mina ögon och en salt tår droppar ner på pappret.
”Systar har ett evigt band. De måste älska varandra. De måste ställa upp för varandra. Systrar bråkar, systrar kramas men mitt och Thyras systerband var mycket strakare än så. Thyra var och kommer alltid att vara min lillasyster och bästa vän, den jag anförtror mig till, den jag älskar mest av allt i hela världen. Det kommer inget eller ingen kunna ändra på. Det sägs att vissa kan förutspå framtiden, vad som kommer hända, vad som kommer ske. Kanske tog jag mycket för givet. Kanske var det förstört från första början. Gud, om du nu finns hur kan du ha tagit den vackraste och underbaraste personen i hela världen ifrån oss? Var det av själviska skäl, att du ville ha henne nära? Eller var det för att vi andra på jorden inte förtjänade henne? Det skulle vi aldrig kunna göra.
Man ångrar bara sådant man inte gjort. Att leva är en sak, men att ta livet för givet är en annan sak. Ingenting kan bli bättre av det. Med de orden vill jag inte ta farväl av min mening med livet. Hon kommer alltid finnas hos mig. Bara lite suddigare än vanligt.”
Handen runt pappret darrar. Begravningen hade ägt rum samma datum som idag, fast för 5 år sedan insåg jag nu. I 5år hade hon funnits här för mig, bara för mig och ingen annan. Kanske var det så hon förberedde mig att hon skulle försvinna, genom drömmar och skuggan som förde henne bort från mig mer och mer för varje gång jag såg den. Hur kunde jag låtit bli att fattat allt det som verkligheten innebar. Kanske var det så, att ibland överträffar fantasin verkligheten. Om man inte tar någonting i sitt liv för givet, sprider man glädje runt omkring sig. Man ska vara rädd om det man har, för på ett ögonblick kan man önska att man varit det – men då kan det vara för sent.

Skriven av: Emma Wahlfridsson
Publicerad av: Emma Wahlfridsson på SC (skrivcentrum)
Copyright By: Emma Wahlfridsson

Novelltävling

Det har kommit en novelltävling till skolan. Bidraget ska ha tema skräck och vara inlämnat på skolan senast i slutet av oktober. Jag har inte lyckats komma någon vart. Jag skriver några stycken suddar ut och försöker tänka på ett bra skräckhandling. Ganska svårt! Skräck är inte direkt mitt starkaste ämne!
Skriver lite på "boken" också. Men tappar lite motivationen. Försöker igen snart :)

Har ni något bra tips på vad jag kan skriva om på temat skräck?

Pris i deckartävling

Jag skrev deckaren "Ett sommarminne" år 2008 när jag gick i 7:an.
Anledningen till att jag skrev just en deckare var att vår klass deltog i en deckartävling. Alla 3or,5or och 7or i hela Linköping fick vara med och delta. Jag och min kompis fick bland 8st andra pris för våra deckare. Vi fick alla varsin bok. Själva priset kanske inte var precis det jag strävat efter men jag blev otroligt glad av att vinna. Det gav mig självförtroende och jag blev mer pepp på att fortsätta skriva.

Detta var alltså den första skrivartävling jag har vunnit. Det var Scira som ordnat tävlingen och alla 10 hedersomnämda bidrag ställdes ut på bibiloteket.

Jag är ganska nöjd med min deckare och hoppas att ni också gillar den.

Ett sommarminne - Deckare

Ida fyller blomvasen med vatten och sätter ner den i jorden. Hon tar fram tändsticksasken och tänder en tändsticka. Vinden blåser ut lågan. Tre försök senare flammar värmeljuset upp. Ida sätter försiktigt ner ljuset i gravlyktan. Sedan tar hon fram det avlånga paketet. Hon lindar omsorgsfullt av pappret. Sedan sätter hon ner de röda rosorna i vasen. Röda rosor hade varit hennes mammas favoritblommor. Ida böjer sig ner och sätter sig ner i det fuktiga, gröna gräset. Hon tänker sig tillbaka fem år. Till året då hennes mamma dog.
”Jag var tolv år då. Mina föräldrar och jag var på semester i Thailand. Vi hade just varit nere vid havet och badat. När vi gick upp till hotellet, som låg en bra bit ifrån havet, kom mamma på att hon hade glömt sin kamera på stranden. Hon gick ner för att hämta den.
” Ni kan gå så länge!” Ropade hon till oss över axeln med ett leende. Vi fortsatte gå mot hotellet. En halvtimme senare kom vågen; den stora förskräckliga vågen. Jag och pappa hann undan tsunamin. Mamma hann inte. Hon var på stranden och hade just hittat kameran när hon såg vågen komma. Hon hade inte en chans. Den stora vågen tog med sig henne och 225 000 människor till lika lätt som ett sandkorn tas upp av vinden.”
Ida känner att tårarna kommer. Hon torkar inte bort dem. Ida tittar på gravstenen och skrapar bort lite jord som fastnat. Hon följer bokstäverna med pekfingret. ”Till minne av Malin Didriksson, mamma och fru.
•1961 †2004”
Gravstenen bredvid tillhör en flicka. Ida tänder ett ljus på den graven också. Ida kände flickan. Hennes familj har sommarstuga på samma ställe som Ida och hennes pappa. Precis som familjerna Gren, Gunnarsson och Persson. När Ida tittar på gravstenen kommer hon att tänka på när flickan dog. När hon blev mördad…

”Det var sommaren år 2007, jag var 15år. Pappa och jag hade åkt till vår sommarstuga på Gotland. När vi parkerade bilen kom Morgan Gren och hälsade på oss.
Familjen Gren var våra närmaste grannar. De hade en röd stuga med vita knutar. Morgan var pappa i familjen. Och tillsammans med hans fru Liv hade han två barn, Maja, 4år och Linn, 8år.
”Jaså nu kommer ni! Flickorna har väntat så, och Matilda och Erik med! ”Ropade han glatt. Hjärtat hoppade över ett slag när han sa Eriks namn. Det fick mig att tänka på det blonda håret och de fräkniga kinderna. Och självklart de otroligt vackra, blågrå ögonen. Jag blev varm inombords.
Erik, hans mamma Yvonne, hans pappa Leif och hans lillasyster Matilda hade sin sommarstuga bredvid familjen Grens. Den sommarstugan var liksom vår och Grens röd med vita knutar. Bredvid deras stuga en liten bit bort från de andra stugorna bodde familjen Persson. Den bestod av David och Kajsa. David och Kajsa hade inga barn. De brukade alltid bjuda på mat när alla familjerna hade kommit. Nu väntade vi bara på Herr Gunnarsson.
Han bodde på andra sidan vår stuga. Bortanför Herr Gunnarssons stuga låg havet. Man kunde redan härifrån skymta det klarblå vattnet som glänste i solljuset.
Jag gillade inte havet så som jag gjort förut, innan olyckan. Nu var havet skrämmande och när det var höga vågor höll jag mig undan. Men nu var vattnet spegelblankt och stilla. Medan pappa och Morgan pratade med varandra gick jag in i stugan för att byta om till bikini.
Jag visste att Erik förmodligen stod nere vid vattnet och fiskade eller badade med sin lillasyster. Då kunde jag komma och hälsa och kanske skulle vi prata som vi gjorde förra sommaren. Då hade vi en sådan kontakt en kväll att vi nästan kysstes. Men det hände inte och dagen därpå åkte vi hem.
Jag gick ut till bilen för att hämta min väska. Då såg jag en liten flicka komma springande.
”Pappa, pappa!” Ropade hon glatt. Det var Maja. Maja sprang fram till Morgan. När hon såg oss blev hon blyg och gick bakom sin pappas ben. Hon höll hårt om benen. Jag log och tog med mig väskan in i stugan.
När jag satte ner väskan på golvet flög det damm omkring mig. Det kom från ett inramat foto. Jag greppade ramen och blåste bort det sista dammet. Det var ett gruppfoto som var taget år 2003. Högst upp till vänster stod David och Kajsa. Till höger om dem stod Morgan och Liv. Till höger om dem stod Herr Gunnarsson. Till höger om han stod pappa och mamma, mamma. Jag såg hennes blonda, lockiga hår som blåste i vinden. Hennes mörkgröna ögon och hennes stora, varma leende. Pappa höll armarna om henne och jag kände en stor saknad som fanns i mitt hjärta. Åh vad jag saknade henne! Jag tittade vidare på fotot. Framför de vuxna stod från vänster: Jag, Erik, Matilda och Linn. Maja var inte född än. Men Liv hade en stor mage på bilden.
Jag ställde tillbaka fotot på sängbordet. Sedan satte jag på mig min svarta bikini med rosa text på bikinitoppen och baksidan av bikiniunderdelen.
Jag sprang ut till bilen och hämtade min marinblå handduk.
”Vart ska du?” Frågade pappa och granskade mig uppifrån och ner.
” Till stranden” svarade jag. Pappa såg på mig.
”Själv?” Frågade han.
”jag vet inte Erik kanske är där”, svarade jag. Pappa nickade upp mot deras trädgård.
”Jag såg honom i deras trädgård för några minuter sedan”, sade han. Jag tittade åt det hållet.
”Jag går väl och frågar honom då”, sade jag och gick mot deras hus. Pappa vände sig om och fortsatte att prata med Morgan och nu kom visst Liv också.
Jag sprang upp mot huset. När jag såg Erik vinkade jag glatt åt honom, han kom fram bakom en buske. Sedan såg jag att han hade en tjej med sig. Jag slutade vinka och springa. Istället gick jag långsamt upp emot dem. Jag visste inte att han hade en flickvän.
När jag var framme vid dem tog jag ett nytt grepp om handuken som jag höll på att tappa.
”Hej Ida! Kul att ni har kommit nu!” sade han med ett leende.
”Ja, det är skönt att vara här! ”, sade jag. Han log. Det var ett sådant tryggt leende. Hans tjej gjorde en harkling för att få uppmärksamhet av honom. Sedan tittade hon på mig.
”Oj förlåt, det här är Ida”, sade han och pekade på mig. Jag log mot henne och hon mot mig.
”Gabriella”, sade tjejen och räckte fram sin högra hand. Jag skakade den.
”Jag tänkte dra till stranden hänger ni med?” Frågade jag och tittade på Erik. Han tittade på sin tjej och nickade. Vi bestämde att vi skulle mötas där nere och jag gick ner till stranden.
När jag gick förbi vår stuga nickade jag till pappa för att visa att Erik hängde med.
När jag kom fram till havet lade jag ut handduken på sanden. Jag satte mig på handduken och blickade ut mot vattnet. Då såg jag Eriks lillasyster Matilda komma skuttande. Hon hade just fyllt 10år.
” Hej Matilda! ” ropade jag och log ett brett leende. Hon fnissade. Matilda höll i en pinne som hon skalat av barken på. Jag antog att hon lekte någon sorts lek med den.
”Hejsan, vill du vara med?” frågade Matilda glatt. Stackars henne. Hon hade ingen i sin ålder att leka med. Jag behövde inte fundera länge. Att leka var kanske inte just det som jag hade tänkt mig göra här.
”Kanske någon annan dag, Matilda” vad det enda jag förmådde mig att svara. Men till min glädje blev hon inte ledsen. Hon bar log och sa att hon måste gå vidare. Sedan hoppade hon glatt vidare på stenarna och inom kort försvann hon bakom träden
Jag tänkte på Gabriella. Hon kanske bara var deras kusin? Nu efteråt tänkte jag på att jag kunde ha frågat Matilda men det var försent nu.
Erik kom springande med Gabriella en bit bakom sig. Hon gick långsamt. Erik hade ett par marinblå badbyxor på sig och jag kunde inte låta bli att bli överraskad att han hade lämnat sina gamla orangea badbyxor med bruna symboler på hemma, de han alltid brukade ha på sommaren.
”Hallå tjejen! ” Ropade Erik när han kom springande mot mig. Han boxade lekfullt till mig på axeln och ett brett flin formade sig i hans ansikte. Jag kunde inte låta bli att le.
”Så du lämnade de orangea hemma idag?” sa jag och gjorde en gest mot hans badbyxor.
Han skrattade lågt och drog lite i tyget vid låret.
” Du skulle bara veta vad som hände med dem…”
”Haha, nej det måste du berätta senare”
”Innan eller efter du har givit en komplimang till dem nya?” frågade han och log retsamt.
”Deet kommer då aldrig att hända så jag antar innan, men jag måste säga att de här i alla fall är snyggare än de där gräsliga orangea.” sa jag.. Jag försökte att inte le, men mungiporna drog sig uppåt snabbare än jag ens hade tänkt tanken.
”Det blev visst efter i alla fall, det du sa nyss räknar jag som en komplimang, eller i alla fall mot de här byxorna.” Jag log inte längre. För nu kom Gabriella gående, lite snabbare än förra gången jag tittade på henne. Hon hade en ljusrosa bikini på sig som passade perfekt till hennes hudton och rosa flippflopps som matchade precis. Jag glodde surt på henne. Hon hade förstört min första tid tillsammans med Erik den här sommaren; vi hade bara diskuterat hans nya badbyxor. Snacka om att sabba ögonblicket. Jag hoppades att hon inte skulle stanna så länge till.
”Förlåt att jag kom lite efter men ja.. de här skorna är odugliga att gå i” sa Gabriella och glodde surt ner på hennes flipflopps.
”Åh! Jag vet! Det är såå jobbigt, jag menar man måste ju spänna hela fötterna för att ens kunna gå i dem!” sa jag utan att tänka mig för. Hon log mot mig. Inte ett överlägset leende utan ett snällt. Jag tyckte genast mycket bättre om henne.
Gabriella lade ner sin handduk i sanden och Erik en liten bit ifrån. Jag tog upp min handduk och skakade den utan att se mig för. Gabriella fick sanden över sig. Jag tog handen för munnen och sprang fram till henne. Hon hostade högt.
”Oj, Gabriella, förlåt mig, jag såg mig inte för!” sa jag och menade det verkligen. Nu skulle hon bli sur på mig. Hon skulle tro att jag gjorde det med flit, det skulle jag ha trott.
Men hon borstade av sig sanden som fastnat på henne med handen.
”Du kan kalla mig Gabbi, och förresten ska jag ju ändå bada” sa hon glatt. GABBI tog det bra utan att tro att jag var avundsjuk eller rent av svartsjuk. ’Hon är bättre för Erik än vad jag kunde ha blivit,’ tänkte jag och log tillbaka till Gabbi.
”Gabbi, det ska jag nog komma ihåg” sa jag glatt. Gabbi skrattade lågt och sa sedan:
”Sisten i är en badkruka!” samtidigt som hon gav oss en snabb blick och rusade ner till vattnet. Jag sprang ner så att det stänkte omkring mig. Erik kom sist.
”Haha, du är en badkruka!” Skrattade jag fram till Erik. Han stänkte vatten på mig, och sedan på Gabbi. Vi skvätte tillbaka innan Erik dök och simmade ut under vattnet en bit. Jag fick panik. Jag knöt nävarna och spände käkarna hårt för att inte börja skrika när han inte kommit upp ännu.
En vattenkaskad sköt upp ungefär tolv meter bort från där vi stod. Jag andades lättat ut och glodde sedan på honom med en blick som uttryckte rädsla och arghet. Han uppfattade blicken.
”Oj, sorry Ida, jag glömde” sa han ursäktande och rufsade till håret igen.
”Vadå, vad hände?” frågade Gabbi oroligt.
”Ida är lite skraj för att man är under vattnet för länge…hennes…”började han. Jag insåg genast att han skulle berätta om mamma och gav honom därmed en varnande blick. Han uppfattade blicken och nickade mot mig för att jag skulle fortsätta.
”Ehh… min…min. Det hände en tragisk olycka med en person i min familj för några år sedan. Vatten var inblandat” sa jag och gav Gabbi en ursäktande blick för att jag inte ville berätta mer.
”Oj, förlåt! Det var inte meningen att lägga mig i” sa hon och blev röd om kinderna.
”Det är okej, men jag vill gärna gå upp nu om det är okej för er? Ni kan stanna här om ni vill” sa jag och började tränga mig fram genom det svala vattnet. Gabbi kom springande efter.
”Det klart vi hänger med upp” sa hon och lade sin högra arm över min axel. Jag hörde Erik kom springande bakifrån och gick med armarna hängande bredvid mig. Jag kom på mig själv med att tänka att Gabbi var mycket mer värd Erik än vad jag skulle kunna va igen. Det gjorde mig lite besviken. Men när jag kände Gabbis blöta arm om mig och såg på Erik som gick med huvudet nerböjt bredvid oss kom en tanke som jag inte hade väntat mig upp. Plötsligt såg jag Gabbi som en nära vän och Erik var killen som hade svikit henne. Jag lade armen om henne istället för tvärtom. Gabbi var värd någon bättre än Erik. Va? Hur kunde jag tänka så?! Erik var ju perfekt! Men kanske inte för henne… Jag skakade bort tanken.
Handuken blev så blöt att jag kunde vrida ur saltvatten ur den. Jag satte mig ner på en sten istället. Gabbi satte sig bredvid och vi började konstigt nog berätta lite om oss själva. Jag berättade att jag bodde i Bollebygd, lite utanför Göteborg. Gabbi bodde i Göteborg och gick i samma klass som Erik. Nu såg jag Gabbi mer som en kompis än som en rival.
Vi badade och solade i flera timmar och under den tiden hann jag bli bra kompis med Gabriella. Vi hade till och med samma favoritfilm; Grease. Vi kom faktiskt väldigt bra överens.
På hemvägen från stranden frågade jag dem om de ville följa med till stranden imorgon med. Jag tittade på Gabbi, eftersom frågan var riktad mot henne mest, konstigt nog. Det var kul att ha en tjejkompis som är lika gammal i området.
”Ojdå, jag måste åka hem imorgon tyvärr, jag har redan varit här i en hel vecka” sa hon och det sista gav hon en retsam blick till Erik.
”Vad synd, det var roligt att träffa dig!” sa jag och kramade henne. Hon kramade tillbaka.
”Men du kan få mitt nummer om du vill, Bollebygd är ju inte så långt från Göteborg så vi kanske kan träffas hemma någon gång?” sa Gabbi glatt.
”Ja, gärna. Du får mitt också, jag ska bara springa hem, eller ja till stugan och hämta papper och penna” sa jag och sprang bort till vår stuga. Pappa satt och jobbade. Vi bytte telefonnummer och kramade varandra innan dem gick upp till Eriks stuga.
Nästa dag gick jag ner till vattnet för att ta ett morgonbad. Jag lovade pappa att komma upp inom tio minuter igen. Han ville inte att jag skulle vara där ensam. Sedan mamma dog har han hatat vatten.
När jag var på väg ner till vattnet kände jag att det luktade gott. Herr Gunnarsson hade kommit nu så idag skulle Kajsa och David bjuda på lunch. Kajsa hade redan börjat laga mat och man kände doften av lasagne enda ner till havet.
Jag tog ett dopp i vattnet sedan följde jag stranden en bra bit innan jag kom på att jag hade sagt till pappa att jag skulle vara hemma på tio minuter. Jag vände mig hastigt om. Men i ögonvrån skymtade jag något. Jag vände mig om igen. Då såg jag det. Det var en stock som låg i vattnet. Över stocken hängde en knallvit barnarm. Ett lik. Jag skrek så att det ekade genom träden.
Alla familjerna i vårt område kom nerrusande. Pappa kom också. Trots att han är rädd för vatten kom han springande när han hörde mitt skrik. Han sprang ner i vattnet eftersom att han trodde att jag var där. När han såg mig sprang han mot mig i vattnet så att det stänkte omkring honom. Jag kunde inte röra mig. Kunde inte stirra bort från liket, kunde inte svara när pappa pratade med mig. Jag kände att det blev suddigt och sedan svimmade jag.
När jag vaknade stod alla runtomkring mig. Erik och pappa stod närmast. Erik såg jätteorolig ut och pappa var likblek i ansiktet. Just det ja! Liket! Det var där i vattnet. Armen vilade på stocken och kroppen på andra sidan. Vems arm var det? Den var för stor för att vara Majas. Det var bara Kajsa, David, Morgan, Maja och Yvonne som var där. Det kunde vara Linns arm, eller Matildas arm eller Gabriellas arm om inte hon åkt hem. Men det kunde också vara en främmande människa. Jag visste inte vilket som skrämde mig mest båda var lika hemska. Nästan lika hemskt var att det var bara jag som visste om det. Jag hade ju svimmat och ingen annan hade sett liket. Trodde jag i alla fall.
”Såg ni vattnet?” Skrek jag skräckslaget. De andra stirrade oförstående på mig.
”Jo vi såg vattnet”, svarade pappa lugnt. Han smekte mig på högra kinden för att jag skulle lugna ner mig. De fattade ingenting, absolut INGENTING.
”inte vattnet, det som var i vattnet!” Skrek jag och blev svettig i ansiktet. Jag tittade på pappa, sedan på Erik. De tittade på mig som om jag sagt något helt vansinnigt.
”Du har nog slagit i huvudet”, sade Erik lugnt och rufsade till mitt blöta hår. Jag blev så arg på dem! Ingen fattade ju någonting!
”Nej det har jag inte”, skrek jag och drog undan huvudet. Erik såg sårad ut. Men jag brydde mig inte. Jag brydde mig bara om liket i vattnet. Jag reste mig upp och sprang iväg till vattnet.
”Ida!” Skrek pappa och skyndade efter. Hack i häl kom Erik. När jag var framme vid vattnet tittade jag mig omkring. Jag hittade det inte. Hade jag kanske som Erik sa, slagit i huvudet när jag föll? Nej, det hade jag inte, jag hade sett ett lik! Och där var det! Jag pekade på stocken och alla som sprungit efter mig stannade tvärt. Vissa blev nästan lika bleka som liket.
Stocken låg och flöt ca trettio meter från stranden. Men man såg liket klart och tydligt. Vågorna gick utåt så liket hade kommit från stranden.
Morgan hoppade genast i vattnet och simmade fort ut till stocken. Om man tittade på vågorna så måste liket varit vid stranden någon gång i natt. Jag hoppades att det inte skulle vara någon vi kände när Morgan kom simmande tillbaka med stocken framför sig. Ju närmre han kom desto mer kände jag igen den där slanka armen. Den liknade någons arm… Handen var slät och fin och armen såg rätt stark ut men ändå tanig, som en liten flickarm. Jag såg mig omkring, alla var här, alla utom en…
”Matilda!” Skrek jag förfärat. Det blev tyst. Yvonne och Leif grät. Erik grät också. Jag hade aldrig sett honom gråta förut…
Självklart åt vi inte lunch hos Kajsa och David. Jag och pappa gick till dem och hjälpte till att duka undan maten och tallrikarna och det andra. Jag lade märke till att de hade glömt en tallrik, en kniv, en gaffel och ett glas.
Leif, Matildas pappa hade burit upp henne och lagt henne bakom huset på gräsmattan. Vi skulle ha en begravning imorgon. Det hela var så sorligt att det inte gick att föreställa sig.
Pappa gick och funderade på något. Jag såg att han gick undan och tänkte och grubblade. Jag undrade vad han tänkte på.
Jag gick ner till stranden där jag hade hittat Matilda på stocken. Där såg jag stora fotspår i den fuktiga sanden. Fotspåren var djupa och tillhörde någon som burit på något tungt. Jag följde fotspåren bakåt för att ta reda på vart dem hade kommit ifrån. Spåren gick sicksack, den som hade gjort dem var rädd, rädd att bli förföljd.
Pappa har varit polis innan han bytte yrke till grafisk designer eftersom att han hade läst en grafik-linje i gymnasiet.
Pappa hade lärt mig lite om fingeravtryck, fotspår och andra saker som var bra till utredningar. Jag hade faktiskt blivit rätt bra på det också. Jag visste att pappa saknade sitt jobb. Det var nog något sådant som han gick och tänkte på. Det kanske var ett fall på gång.
Jag följde spåren och nu var det fler spår. Fast dem nya spåren var mindre än dem förra. Dem större spåren var inte lika djupa längre. Personen som hade burit på något gjorde inte det här. Då märkte jag det. Spåren bredvid måste ha varit ett barns. Och personen hade burit barnet bort till stranden. Barnet hade kommit från Erik familjs hus och den vuxna personen hade kommit ifrån skogen. Nu gick det upp för mig vad som hade hänt. Matilda, för det var hennes spår insåg jag nu, hade kommit till platsen där fotspåren möttes, samtidigt som den vuxne. Den vuxne personen hade burit henne bort till platsen där jag hittade henne. Då hade hon redan varit död.
Nu förstod jag vad pappa tänkte på. Han hade också sett spåren. Även han visste det. Matilda drunknade inte, hon blev mördad. Hon blev mördad av den som hade gjort dem stora fotspåren. Det var en mans fotspår. En man i området hade mördat Matilda. Det var nästan så att jag inte kunde tro det. Ändå visste jag att det var sant. Men hur hon blev mördad hade jag ingen aning om. Men pappa kanske redan hade kommit på det. Jag kände mig illamående av allting. Jag sprang in i skogen och spydde.
Dagen därpå skulle begravningen äga rum. Herr Gunnarsson hade snickrat en kista och Leif hade grävt ett stort hål i marken bakom huset i hörnet av trädgården.
Jag tog på mig min svarta, korta klänning. Pappa var borta. Jag undrade var han var någonstans och gick ut för att leta.
Då såg jag två bilar komma körande längs grusvägen. Det var två polisbilar. Sirenerna var inte på men om dem inte hade något ärende hade dem inte kommit hit. Pappa klev ur en av polisbilarna. Jag sprang fram till honom.
”Vad gör poliserna här?” Frågade jag upprört. Idag var dagen vi skulle begrava Matilda och nu kom poliserna helt hänsynslöst och förstörde. Jag blev riktigt irriterad eftersom att jag visste hur känslig och viktig en begravning var.
” De ska undersöka en sak och ta ett beslut, du vet mycket väl att jag inte får ta några beslut om något sådant här längre”, sade han och sedan sprang han efter poliserna för att visa stranden.
Poliserna spärrade av och sa att ingen fick gå innanför gränsen. Det kunde förstöra fotspåren. De tog massor av bilder på fotspåren och alla husen i vårt lilla område.
”Lystring! Alla människor ställer sig med sin familj utanför sitt hus! Rappa på!” Skrek de helt okänsligt om vad vi tyckte. Han skulle ha som han ville.
När alla hade ställt sig framför sitt hus tog hans poliskollega ett foto på varje familj framför sina stugor. Sedan ville de se liket. Jag rös till och tittade på pappa. De kunde inte få titta på Matilda på befallning som om hon var en sten eller ett dött djur. Pappa såg inte heller glad ut.
”Gustaf, det kan jag inte tillåta”, sade han med hög röst. Polisen, som tydligen hette Gustaf, blängde ilsket på honom.
”Jakob, du kan inte mena att vi åkt ända hit från Visby för att undersöka. Och sedan får vi inte titta på offret”, sade han barskt. Pappa såg arg ut.
”Du och din kollega har gått på oss som om en fest har spårat ur eller att någon blivit bestulen. Det här är mycket allvarligare, det är ett MORD det handlar om och om ni inte visar lite mer respekt kan ni dra hem till Visby igen! Jag har andra poliser som jag kan kontakta!” Sade pappa med en hög, skrämmande röst. Gustaf ryggade tillbaka. Han frågade vem som var mamma till flickan och gick sedan till Yvonne.
Hon var färdigklädd. Gustaf frågade snällt om han kunde få titta på Matilda. Yvonne nickade tyst och pekade på huset.
”Där bakom”, sade hon sorgset och gick in i huset igen. Gustaf ropade på sin kollega och tillsammans gick de och tittade på Matilda. De fotade massor och när dem kom tillbaka var de vita i ansiktet.
Gustaf letade upp pappa.
”Du hade rätt, flickan blev mördad”, sade Gustaf stelt. Alla som hörde stirrade på Gustaf. Gustaf drog med sig pappa bakom Eriks familjs hus, där Matilda låg. Gustaf pekade på Matilda. Då såg pappa de röda märkena på halsen. Någon hade försökt strypa henne, och lyckats.
”Men, varför? Har ni hittat något motiv?” Frågade pappa.
”Nej, vi ska förhöra personerna i området”, svarade Gustaf. Pappa nickade.
-”Vi kan ju köra uteslutningsmetoden, det var ju en mans fotspår så då behöver vi väl bara förhöra männen”, sade pappa. Gustaf skakade på huvudet.
” Det kanske är vad mördaren vill att vi ska tro”, sade han intelligent. Pappa förstod att han hade rätt men det kändes inte bra.
”En i våra familjer har mördat Matilda”, sade han. Hur ska vi kunna lita på någon i fortsättningen? Om det är en person som har mördat en annan, vi som alltid har haft ett så bra band mellan oss, sa pappa.
”Det finns tyvärr inget jag kan göra åt det”, sade Gustaf ledsamt. Han klappade pappa på axeln.
”Jag och Tore börjar fråga ut Gunnarsson, Tore ska spela in allting som sägs. Om vi tycker att det är något som du måste få veta så säger vi det efteråt”, sade han och gick bort till den andra polisen, som hette Tore. Pappa tyckte synd om Herr Gunnarsson. Han var gammal och hade dåligt minne. Ändå så valde de att förhöra honom först.
Pappa letade upp mig. Begravningen skulle få vänta ett tag. Men tillsammans hade pappa, Leif och Morgan lagt ner Matilda i kistan och stängt locket. De ställde kistan på baksidan av Eriks hus så att taket på huset skulle hålla kistan torr.
Jag gick bort till Erik som satt och gungade i hängmattan. Han stirrade på gräset medan han sparkade i marken för att få fart. Det hela gjorde han med en ledsam min. Jag gick fram till honom.
”Erik… började jag långsamt. Han tittade inte upp men saktade ner farten något.
”Jag är så ledsen för din skull det hoppas jag att du vet”, sade jag och försökte få ögonkontakt med honom. Då kom tårarna. Dem rann ner för mina kinder. Jag snyftade till. Erik hade stannat hängmattan och satt nu helt stilla.
”Får jag sätta mig?” Frågade jag med gråten i halsen. Erik makade sig lite åt sidan för att jag skulle få plats. Jag satte mig ner och tittade på honom. Sedan vände jag bort blicken. Jag kom ihåg hur jobbigt jag hade tyckt att det var när alla stirrade på mig efter mammas död. Jag pillade lite på tyget som hängmattan var gjord av. Erik tittade upp på mig. Jag kände blicken, den ledsna blicken som sökte tröst hos mig.
” jag vet att du har gått igenom nästan samma sak”, sade han ”Och att det är värre att förlora sin mamma men jag vet inte vad jag ska göra”, snyftade han. Jag blev arg på att han tyckte så synd om sig själv och istället för att visa det så försökte han att skjuta bort det som om det inte var någonting. Jag tittade honom djupt in i ögonen. Där fanns en blick som inte var något annat än sorg. Jag lade armen på hans axel.
-”Jag vet att det är svårt, men du måste försöka tänka på något annat”, sade jag gråtfärdigt. ”Vi finns här för dig!” Sa jag sedan. Men jag visste att det inte var sant. Alla fanns inte där. Inte den som mördat Matilda. Jag fick en konstig känsla av hämnd men skakade genast bort den. Tänk att det finns död. Det är det svåraste att komma över. Man vill inte glömma, för då kan den döde tro att man inte bryr sig. Inget med döden var lätt.
” Hon var min syster Ida, min syster, min syster har drunknat i havet”, sade han och blev blek i ansiktet. Han hade nog inte insett att hon var borta. Jag började gråta. Dels för medlidande till Erik men mest för att jag kände igen alla hans uttryck, det var som om jag kunde känna det han tänkte. Detta var en hemsk känsla, som om jag levde tio minuter före hela tiden. Erik och jag nuddade varandras fingertoppar. Ingen av oss drog bort sin hand.
”Du vet inte hur det känns Ida, du vet inte hur det känns”, sade han utan att blicka upp. Det gjorde mig väldigt arg. Jag visste visst hur det kändes att förlora en familjemedlem, att personen drunknade, i havet och alla känslor efteråt.
”Det vet jag visst det! Min mamma är också död, hon drunknade med, fast utomlands! Jag fick åka flygplan tillbaka utan henne, vi kunde inte begrava henne för havet hade tagit med sig henne”, grät jag fram. Tårarna rann och jag kunde inte hejda dem. Erik höll om mig. Det syntes att han fick dåligt samvete för det han sagt och för att jag hade tänkt på min mamma och blivit ledsen. Han lugnade mig. Jag slet mig loss efter ett tag och torkade bort tårarna.
”Men när det kändes jobbigt för mig fanns du där. Du fanns där för mig och tröstade fast du inte hade en aning om hur det kändes. Så varför kan inte jag, som vet precis hur det känns få ge dig samma tröst som du gav mig”, sade jag och reste mig. Jag hann gå tolv steg innan han ropade mitt namn. Jag vände mig om.
”Det klart att jag vet att du har gått igenom samma sak! Det är bara det att jag måste vara lite för mig själv ett tag”, sade Erik. Han tittade omsorgsfullt på mig. Jag tittade tillbaka.
”Vet du vad? Det måste jag med!” Sade jag innan jag sprang in till vår stuga.
Jag slängde mig på sängen och grät. Jag vände upp ramen med fotot, som jag lagt med glaset nedåt för att slippa tänka på mamma. Jag tittade på mitt bruna hår, tog fram en spegel och tittade på mina ljusgrå ögon. Inget av dem var likt mammas. Det var bara till sättet jag liknade mamma. Hade samma temperament, samma lätthet att gråta, samma intressen och samma personlighet. Resten hade jag fått av min pappa. Men jag…
När jag vaknade var det redan kväll. Jag gäspade och reste mig från sängen. Sedan gick jag ut för att leta reda på pappa. Han stod vid grillen. När jag närmade mig kände jag genast en tung luft av sorg som spred sig över hela området för Matildas skull. Ingen av oss skulle någonsin glömma den här sommaren. Precis som ingen någonsin skulle glömma mamma och Matilda. Då såg jag Gustaf och Tore komma gående med kamera, bandspelare, ett anteckningsblock och en penna. De gick förbi oss och pekade på Herr Gunnarssons hus. Pappa och jag fattade vinken. Poliserna skulle börja förhöret.
De knackade på Herr Gunnarssons stuga. Han öppnade.
”God dag! Jag heter Gustaf Ingelsten och det här är min kollega Tore Vide. Vi är poliser”, sade Gustaf och räckte fram handen. Tore satte på bandspelaren.
”Nej, nej låt mig vara! Jag har inte gjort något!” Skrek Herr Gunnarsson förfärat. Gustaf lugnade ner honom och bad honom säga ditt namn.
”Jag är Dennis Gunnarsson och jag har inte gjort något ont”, sade han med en rädd röst.
”Det hoppas vi inte heller, får vi komma in?” Frågade Gustaf. Herr Gunnarsson sa försiktigt ja och tog med sig poliserna in i sin lilla stuga. Han såg fortfarande rädd ut. Men poliserna brydde sig inte.
”Vad gjorde du igår morse klockan tjugo över åtta?” Frågade han och tittade på Herr Gunnarsson.
”Ingenting, eller jo jag vattnade blommorna och letade fram min kavaj”, sade Herr Gunnarsson med en stadig röst. Poliserna nickade.
”Vart var du när du hörde vad som hade hänt?” Frågade Gustaf vidare.
”Jag lagade frukost, när jag hörde grannflickan skrika något hemskt. Då skyndade jag mig ut”, sade Herr Gunnarsson.
”Vad hände då?” Frågade Gustaf.
”Flickan hade tuppat av, när hon vaknade var jag inte kvar”, sade Herr Gunnarsson. Poliserna tittade på varandra. Och Gustaf fortsatte förhöret med en lugn röst medan han antecknade i sitt anteckningsblock.
”Varför gick du ifrån?” Frågade han. Då blev Herr Gunnarsson irriterad.
”Jag kan väl inte stå där hela dagen! Och förresten så hade jag frukosten kvar i köket. Men kaffet var redan kallt så jag fick göra nytt på grund av den där flickan!” Sade han högt och irriterat. Gustaf torkade bort lite saliv från kinden som Herr Gunnarsson hade råkat spotta när han berättade.
”Så kaffet är viktigare än ett mord?” Frågade Gustaf.
”Såklart inte! Eller vad sa du? MÖRDAD? Det visste jag inte! Men nu har mitt kaffe tagit slut så jag är inte mig själv, jag är grinig och så, koffeinbrist! Flickan ska betala nytt kaffe, hör ni det? Hon ska ge mig nytt kaffe!!” Skrek Herr Gunnarsson.
”Lugna ner dig! Vi ska gå nu!” Sade Gustaf trött. Tore stoppade bandet och tog en bild på Herr Gunnarsson innan de gick.
”Jag ska ha nytt kaffe!” Skrek Herr Gunnarsson efter dem. ”Hälsa tösen det!” Skrek han igen. Men jag hörde ju själv för han skrek så högt. Men jag visste inte att det var mig han kallade ”tösen”.
Poliserna såg helt färdiga ut. De orkade inte ha fler förhör den kvällen. De gick fram till pappa som stod vid grillen.
”Är det okej att vi äter här?” Frågade Gustaf. Pappa suckade men sedan nickade han. Jag tittade på pappa och rynkade pannan för att visa att jag inte gillade idén. Han struntade i mig. När maten var färdig dukade jag bordet. Jag lade på den blommiga vaxduken och ställde ut besticken, tallrikarna och glasen. Sedan ropade jag på poliserna som stod och pratade vid ett träd längre bort. Jag gick till pappa och frågade honom om dem skulle sova över.
”Det tror jag inte”, sade pappa. Han hade visst inte funderat på det.
Middagen blev inte som väntat. Men det kanske var så när poliser var på besök. Gustaf ursäktade sig och gick bort för att svara i telefonen fyra gånger och Tore sa inte ett ljud. Men han tog glatt för sig av det grillade köttet.
Under middagen pratade dem vuxna om allt möjligt. Jag hade inte så mycket att prata om eftersom att dem pratade mest polisgrejer.
”Vi ska göra nio utredningar till”, sade Gustaf med munnen full av mat. Jag tittade på pappa, nio?
”Nej, nu har du nog räknat fel”, sade pappa och skrattade tillgjort. Gustaf såg undrande ut.
”Det har jag då visst inte!” Sade han och räknade upp alla nio. Det var David, Kajsa, Morgan, Liv, Yvonne, Leif, Erik, pappa och jag. Vi protesterade när vi hörde dem fem sista namnen.
”Ni kan inte mena att ni ska förhöra hennes familj? Och mig och Ida? ”Sa pappa förnärmat. Gustaf såg misstänksam ut.
”Och varför inte det då? , jag hoppas att ni inte har något med det att göra”, sade han och tittade på mig och pappa. Jag blev arg men ville inte visa det. Efter ett tag så fick poliserna som dem ville. Annars skulle dem misstänka mig och pappa.
”Jakob, vi tar ditt och din dotters förhör imorgon, sedan fortsätter vi uppåt husen”, sade Gustaf. ”Vi vill inte att ni får veta allt för mycket än”, lade han till och tittade på oss som om vi gjort något kriminellt. Jag drack upp mitt glas, som var fyllt med mjölk, tackade och lämnade bordet.
Jag gick in i stugan och tittade på klockan, halv nio. Jag gav till en gäspning och beslöt mig för att gå och lägga mig. Det hade varit en jobbig dag.
Mitt i natten vaknade jag av att någon låg bredvid mig i sängen. Det var pappa.
”Vad gör du här? Frågade jag sömnigt. Har du drömt en mardöm eller?” Sa jag sedan och log.
”Gustaf har lånat min säng och Tore sover på soffan”, sade pappa, en gnutta irriterad. Jag suckade. Pappa var för snäll! Varför skulle dem sova över?
”Men pappa!” Sade jag högt. Sedan suckade jag igen, vände mig om och somnade. Jag var så trött att jag inte orkade diskutera med honom.
Morgonen därpå när jag vaknade hade poliserna redan förhört pappa. Dem kom fram till mig, som förresten bara stod i nattlinnet, och sa åt mig att det var min tur. ”Kan man inte få vakna först eller?” Tänkte jag surt och satte mig i soffan. Gustaf och Tore satte sig mittemot. Det syntes lång väg att dem var nyfikna!
Gustaf gjorde tecken åt Tore och han satte på bandspelaren.
”Nå vad du heter vet vi ju redan så vi går rakt på sak”, sade Gustaf och blickade ner i sitt anteckningsblock. Jag fick berätta allt möjligt för dem, hur jag hade reagerat när jag såg liket, vad min första tanke var, varför jag svimmade, vilka som var där när jag vaknade, allas reaktion när jag skrek att det var Matilda och många frågor till. Dem flesta kunde jag svara på men inte alla, eftersom att jag låg avsvimmad och kom inte ihåg så mycket. Efteråt tackade poliserna mig och bekräftade mig som oskyldig. ”Eller i alla fall inte misstänkt”, sa dem. Nu hade dem redan gått till familjen Gren.
Pappa hade just gjort frukost och jag satte mig vid bordet med en vaksam blick mot poliserna som nu knackade på Grens dörr. En sömnig Morgan öppnade dörren.
”Utmärkt!” Sade Gustaf belåtet när det var Morgan som öppnade dörren. Morgan själv var inte lika glad. Han gäspade stort.
”Vad är det ni vill?” Frågade han och granskade poliserna uppifrån och ner.
”Det är du som är Morgan va?” Sade Gustaf och räckte fram handen. Jag är Gustaf, sa han sedan nöjt.
”Ja, det är jag, men vad gör du och din kollega här så tidigt på morgonen?” frågade Morgan och tittade på klockan. Den var halv nio. Gustaf skakade på huvudet.
”Vi ska förhöra alla i området och nu är det din tur”, sade han och knuffade Morgan in i stugan. Han tittade på Tore för att han skulle börja spela in förhöret.
”Vi måste vara ensamma här inne, kan du be din familj att lämna stugan”, frågade Gustaf ivrigt.
”Dem bor också här!” Sade Morgan snabbt. Gustaf lugnade ner honom och när han hade förklarat varför, gick Morgan dystert till sin fru.
”Poliserna vill inte ha er här under mitt förhör”, sade han till Liv. Hon såg häpen ut.
”Jasså, nej men i så fall, jag och flickorna kan gå ut i skogen så länge”, svarade hon och pussade Morgan på kinden. Liv vinkade till poliserna, tog Linn och Maja i varsin hand och gick ut.
”Sådär ja, då kan vi väl börja”, sade Gustaf lugnt. Morgan svarade på alla frågor utom en; ” Om det inte är du som har mördat Matilda, vem kan det då vara och varför? ”. Det var lite mystiskt. Efter förhöret berättade poliserna att Morgan stod högst upp bland misstänkta. Han hade varit nervös på alla frågorna.
Efter det var det Livs tur. Hon var också lite nervös och pratade bort ämnet hela tiden. Men dem bodde här året om och var inte så vana vid poliser. Lilla Maja började till och med gråta när hon såg poliserna.
”Vi får ta familjen Pettersson imorgon”, sade Gustaf till pappa.
”ja, dem anhöriga tar längre tid eftersom att man behöver göra många pauser för att dem ska få hämta lite luft”, sade Tore. Gustaf vände sig till pappa igen.
”Vilka finns det kvar om man bortser från familjen Pettersson?” Frågade han.
”David och Kajsa Persson”, sade pappa och pekade upp mot skogen. ”Dem bor lite längre upp vid skogsbrynet”, sade han sedan. Gustaf ryckte till när han sa skogen. Sedan nickade han.
”Då är det dit vi ska”, sade han och tittade på Tore. Han nickade och de gick upp mot David och Kajsas hus.
Tre knackningar hördes på dörren, ytligare tre. Det tog lång tid för David att öppna.
Inne hos familjen Persson såg det ut som en riktig skogsvaktarstuga. Tore gissade att det hade varit det också.
”Vi vill bara förhöra en av er i taget”, sade Gustaf högt. David och Kajsa tittade hastigt på varandra. Gustaf sa åt Tore att starta bandspelaren.
”Då går väl jag ut då”, sade Kajsa snabbt och gick ut.
”Kommer det ta lång tid?” Frågade David otåligt när Kajsa hade lämnat huset.
”Hurså? Ska du göra något särskilt?” Frågade Gustaf intresserat. David pekade på geväret som hängde på väggen.
”Jag ska ut och jaga”, sade han. Gustaf nickade.
”Okej, men det här tar inte så lång tid”, sade Gustaf. ”Vad gjorde du på morgonen när liket hittades?” frågade Gustaf. David tittade sig omkring.
”Jag hjälpte Kajsa att duka bordet”, sade David. ”Vi skulle bjuda dem andra familjerna på lunch.”
”Jo, det har jag hört om, du dukade till en person för lite, har det någonting med mordet att göra?” Frågade Gustaf. Davis höll hårdare om armstödet.
”Neej! Såklart det inte gör, jag räknade inte med Grens fyraåring, sade David.
”I Livs förhör sa hon att hon hade meddelat Kajsa om att hon skulle äta med sked, Sade Gustaf. ”Och jag såg att ni hade dukat en djup skål och en sked på en av platserna”, sade Gustaf sedan.
”Då räknade jag väl fel då! Får man inte det eller?” sade David trotsigt. Gustaf antecknade.
”Hur reagerade du när du fick veta om liket?” Frågade Gustaf.
”Klart jag blev ledsen, men jag känner ju inte dem så bra. Det förstås, Kajsa och Yvonne har ju varit bästa kompisar en gång i tiden. Det var därför vi skaffade sommarstuga här”, sade David.
”En gång i tiden? Inte längre?” frågade Gustaf nyfiket.
”Nej, Yvonne gifte sig med Leif och de fick två barn, hon hade inte tid med Kajsa längre, de gled isär från varandra. När Yvonne sökte kontakt med Kajsa undvek hon henne”, sade David. Han insåg att han hade sagt för mycket.
”Har Kajsa varit ledsen efter det där?” Frågade Gustaf.
”Om hon har! Dem senaste åren har varit värst, särskilt för två år sedan då vi upptäckte att vi inte kan få egna barn”, sade David.
”Jag beklagar”, sade Gustaf.
”Det är okej, men nu måste jag ut och jaga!” sade David otåligt. Som med alla familjer tog Tore kort i stugan och på David. Sedan sa de hejdå och gick därifrån.
Nu var det Kajsas tur. Tore ropade in henne och de började förhöret. Det var viktigt att David och hon inte fick prata emellan. Kajsa kom in och satte sig i fåtöljen där David suttit.
”Nå, Kajsa var det va? … Vart var du när du fick reda på vad som hade hänt?” frågade Gustaf.
”Jag lagade lasagne” sade Kajsa.
”Till hur många personer?” frågade Gustaf.
”Få se nu… 14 tror jag. Eller jag är rätt säker på det”, sa Kajsa och tänkte efter lite.
”Men ni är ju bara 13”, sade Gustaf.
”Ja men receptet för 12 räckte ju inte” sade Kajsa.
”Vem dukade?” frågade Gustaf
”David, han tog fram finporslinet” sade Kajsa. Tore antecknade.
”Vilken relation har du med Yvonne Pettersson?” frågade Gustaf. Kajsa greppade hårdare om armstödet precis som David hade gjort tidigare.
”Vi har varit bästa vänner, tills hon fick barn och struntade i mig”, sade Kajsa och fick en ledsam blick.
”David sa att ni inte kan få barn, har du varit avundsjuk eller rent av svartsjuk på Yvonne för att hon har barn?” Frågade Gustaf. Kajsa stelnade till.
”Vad är det för fråga?!” sade hon upprört. Det syntes på hennes ansiktsuttryck att svaret på frågan var ja.
”Förlåt, vi ska bara ta några bilder innan vi går” sade Gustaf. Kajsa började gråta högt.
”Jag kan inte göra det här!…, snörvlade hon fram. Då kom David inrusande. Han var röd av ilska. Kajsa såg skräckslagen ut.
”Vad gör ni med min fru?!” Skrek han och knuffade bort Gustaf och Tore. Han gav en varnande blick till Kajsa.
”Ut från mitt hus!” Skrek han, föste ut poliserna och smällde igen ytterdörren. Tore stängde av bandet.
Solen började gå ner. Erik och jag satt bredvid varandra på en klippa nere vid stranden. Han var inte lika ledsen nu. Jag hade lyckats få honom på andra tankar. Han tog sina fingertoppar mot mina.
”Du Ida… Den där kvällen förra sommaren…, sade Erik. Jag visste precis vilken kväll han menade; Den sista kvällen, dagen innan jag och pappa åkte hem.
”Ja, jag har tänkt på den enda sedan vi kom hit”, sade jag. Han började trumma sina fingertoppar mot mina.
”Även när Gabriella var här?” Frågade Erik. Jag log mot honom.
”Särskilt då” sade jag. Det blev tyst. I flera minuter var det tyst.
”Gabriella är min klasskompis. Vi var ihop förut” sade Erik. ”Precis som jag trodde”, tänkte jag.
”Var? Inte längre?” frågade jag. Erik skakade på huvudet.
”Nej, jag gjorde slut”, sade han.
”Gillade du inte henne?” frågade jag.
”Jo, jättemycket!, det insåg jag den dagen ni kom”, sade Erik. ”Det var då jag insåg att hon var så lik dig”, sade han sedan. Jag kände att jag blev röd om kinderna. Han smekte min kind och drog sitt huvud närmare. Sedan kysste han mig! Ja, han kysste mig! Mitt på munnen dessutom. Det var precis som jag föreställt mig det, fast bättre.
”Det är mat!” Ropade pappa från huset. Han hade grillat kyckling. Bordet var redan dukat. Förmodligen hade poliserna dukat.
Jag drog mig tillbaka från Erik när jag hörde att pappa ropade på mig. Erik såg förvirrad ut.
”Jag måste gå!” Sade jag och skyndade mig upp till stugan.
”Där kommer hon ju!” Hörde jag Gustaf ropa med en glad röst. Jag satte mig vid det dukade bordet. När pappa och poliserna började prata polisgrejer åt jag dubbelt så fort. Jag orkade inte lyssna på det just nu. När jag var klar tackade jag för maten och gick från bordet, på väg in till stugan.
”Vänta Ida!” Ropade pappa efter mig.”Ta in din tallrik när du går in”. Jag gick tillbaka och lyfte på tallriken. Där under låg ett vitt kuvert. Det fanns ingen adress eller frimärke på. Jag öppnade kuvertet och vecklade upp papprena som låg i. Det var fullt med text och siffror. Längst ner fanns pappas namnteckning.
”Vad är det här?” Frågade jag pappa med en undrande min.
”Kommer du ihåg att du sa att du ville bo på landet?” Frågade pappa. Jag nickade medan jag undrade vad som skulle hända nu.
”Jag har hittat ett billigt alternativ, det där är kontraktet” sade pappa och pekade på papperna som jag höll i. Jag visste inte vad jag skulle säga.
”Oj! Det hade jag inte väntat mig”, sade jag. ”Betyder det att vi inte kan ha kvar vår sommarstuga här på Gotland?”, frågade jag sedan.
”Ja, men att bo på landet Ida! Då kan du ju ha den där katten du ville ha, du kan till och med ha två katter!”, sade pappa glatt. ”Dessutom trodde jag inte att du ville vara kvar här efter allt som har hänt” tillade han. Om jag hade fått erbjudandet för två år sedan hade jag inte tvekat, nu blev jag osäker.
”Jag ska tänka på det” sade jag och tog med mig tallriken och besticken in i stugan.
Nästa dag väckte Gustaf (!!) mig . Jag hade sovit till klockan tolv på dagen! Gustaf hade förhört den sista familjemedlemmen i familjen Pettersson; Yvonne. Vilket innebar att alla förhören var klara. Han trodde att jag ville vara med och lyssna på inspelningarna. Jag följde med honom in till köket, fortfarande klädd i bara nattlinne.
Yvonne sa massor av saker. Det mest mystiska var att hon hade hört någon som smugit omkring i deras trädgård på natten till igår. Hon hade sett en skugga och det var svaga fotspår i jorden vid rabatten bakom huset, samma fotspår som varit på brottsplatsen. Personen som trampat där hade varit klumpig och trampat i rabatten och dessutom inte försökt rätta till det.
”Ni är bjudna på begravning klockan tre”, sade Gustaf. ”Vi var visst också välkomna”, sade han sedan och vände sig till Tore.
Klockan fem i tre gick vi bort till Eriks familj, jag i min svarta, korta klänning och pappa i sin vita skjorta, sina nya, svarta finbyxor och sin röda slips. Poliserna hade redan gått, dem var civilklädda.
Pang! Det var ett gevärskott som kom ifrån skogen. Alla på begravningen hoppade till.
Yvonne, Liv, Linn, Maja och Erik hade plockat massor av sommarblommor som de bundit ihop till buketter. Buketterna hade de lagt runt om hålet där kistan skulle hissas ner.
Alla männen lyfte tillsammans kistan och ställde satte ner den i hålet. Sedan lyfte vi på locket för att alla skulle ha en chans att säga farväl. Det första vi såg var ett vitt litet kuvert som det stod ”Till Yvonne” på med en bekant handstil. Leif tog upp kuvertet och gav det till Yvonne. Hon öppnade det och tog fram ett brev. Hon ögnade igenom det och gav det till Leif. Hon bad honom att läsa det högt medan några tårar rann ner för Yvonnes kinder. Leif gjorde som hon sa och läste högt. Såhär stod det:
”När du ser det här är jag förmodligen redan död. David kommer att ha mördat mig, precis som han har mördat Matilda. Ja, det var han. Han var rädd att jag skulle avslöja honom. Det var därför han rusade in under mitt förhör när jag inte klarade mer. Han hade stått och tjuvlyssnat på andra sidan ytterdörren och väntat på om jag skulle säga något som kunde avslöja honom. Men det var delvis mitt fel att han mördade Matilda. Jag klagade alltid på att du hade glömt bort mig när du fick barn. Nu efteråt inser jag att jag bara var avundsjuk eller rent av svartsjuk på dig för att jag själv inte kan få barn. Men du ska veta att jag aldrig var med och planerade mordet och att jag skulle förhindra det om jag visste vad som skulle hända. Jag blev lika förfärad som dig och alla andra när jag hörde att Matilda blivit mördad. Yvonne, du ska veta att jag är jätteledsen för allt som har hänt och jag hoppas att du någonsin kommer förlåta mig för allt jag har gjort. Jag är så ledsen! Jag älskar dig och din familj också, önskar att detta aldrig hade hänt.

Många kramar Kajsa, din bästa vän.”

Det börjar regna. Ida tar fram sitt paraply ur väskan och fäller upp det. Hon börjar långsamt gå medan hon tänker på vad som hände senare den sommaren.
”Vi hittade Kajsas kropp uppe i skogen. Vi begravde kroppen. David hamnade i fängelse på livstid. Familjen Pettersson sålde sommarstugan till Gabriellas familj. Själva köpte dem en sommarstuga på västkusten. Familjen Gren flyttade in till Visby. Jag och pappa flyttade ut på landet och köpte en katt, Trassel. Herr Gunnarsson flyttade till Brasilien med sin son. Där startade dem en kaffeodling. Vårt lilla område såldes till en begravningsbyrå, nu är det en liten kyrkogård där för dem som vill begravas vid havet. Erik och jag då? Vi skriver brev, sms och mejl. Men vi är bara kompisar.”

Ida går långsamt till bussen. Bussen som går till polisstationen, där hennes pappa nu jobbar.
När bussen har åkt är det bara hennes mammas gravsten kvar som påminner om Ida. Dem röda rosorna blir blöta i regnet. Matildas gravsten, eller ja ,minnesplats står bredvid.
”Matilda Pettersson syster, dotter och en sann vän. Vila i frid. Vi finns här för alltid.
•1997 †2007
Skriven av: Emma Wahlfridsson
Publicerad av: Emma Wahlfridsson på SC - SkrivCentrum
Copyright By: Emma Wahlfridsson